Monthly Archives: oktober 2013

There’s a devil inside of me

Jag är inte sjuk. Inte enligt mig. Inte i mitt huvud. Jag har alltid haft svårt för att acceptera mitt tillstånd. Så när jag pratar med en människa som lever i en jobbig vardag, en vardag som inte är ”normal” så tycker jag alltid väldigt synd om dem, inte för att jag vet hur det är utan för att en människa inte ska behöva ha det så. Jag relaterar det inte till mig själv eftersom jag ”inte är sjuk”.
Det här tankesättet har satt mig i många jobbiga sitsar genom åren. Situationer där jag så gärna vill hänga med i mina vänners tempo och helhjärtat tror på att jag klarar av det eftersom jag ”inte är sjuk” och sen när jag blir dålig inser jag att alla varningsord jag fått från mina föräldrar faktiskt är sanning. Problemet är att det tar mig bara de dagarna att bli frisk att glömma bort det igen. För när jag mår bra så kan inget stoppa mig. Jag ser det som att jag har en liten djävul och en liten ängel på vardera axel och när jag mår bra tar djävulen över och får mig att glömma bort alla dippar jag haft och när jag blir dålig sitter ängeln där och skakar på huvudet innan han med en suck säger: Jag försökte varna dig.
I de situationerna, när ängeln sitter där och skakar på huvudet, det är de tillfällena som får mig att inse hur ömtålig jag faktiskt är. Att min kropp inte är skapad för en ”normal” livssituation.

tumblr_lhyqwtqdm41qdy288o1_500

Jag är nitton år. Jag har levt med min sjukdom i drygt femton år nu och jag har fortfarande inte lärt mig. Och det handlar nog inte om att jag vill vara som alla andra lika mycket som att jag vill ha MÖJLIGHETEN att vara som alla andra. Jag vill ha valet. Jag vill inte vara fast i en ram som livet har förutbestämt. Men det är så livet funkar och någonstans måste jag ändå sätta mig ner, acceptera min tillvaro och göra det bästa jag kan kring det. Det här är något som jag många gånger tror att jag har gjort men den ständiga påhälsningen av min lilla djävul skvallrar om att det ännu inte hänt på riktigt. Och det kommer antagligen inte hända idag eller imorgon men jag vet att den dagen kommer, tills dess får jag bara göra mitt bästa att stänga ute djävulens dåliga idéer. Jag tror att vi alla har en god och en dålig sida. En ängel och en djävul eller som nörden i mig tänker en Xavier och en Magnito. Vem vinner? Den vi väljer att mata.

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share

Efter regn kommer solsken…

Sommaren var hemsk. Jag förlorade en extremt viktig och speciell person, och för mig var det alldeles oväntat. Jobbet var inte som jag hade trott. Under hösten blev jag sjukskriven. Jag tappade kontakten med en hel del kompisar och hade mina dåliga dagar.
Men så började jag på ett annat jobb, åkte till huvudstaden och träffade T. Såg EYK. Ska tillbaka till helgen.
Saker började bli ljusare.

Och visst är det så man säger? Efter regn kommer solsken. Mycket riktigt.

Onsdag, 30 oktober 2013 kommer bli en väldigt, väldigt speciell dag för mig. Och om du frågar mig, så är jag välförtjänt av den!

nerver

Är det bara jag som har en tendens att vara nervös för saker som man inte behöver vara nervös för? Saker man har gjort hundratals gånger men ändå känner sig nervös för eller har ångest för. Jag är alltid nervös kvällen innan en körlektion, ibland är jag till och med nervös innan jag åker till jobbet. Jag har jobbat på samma ställe i över en månad nu och jag älskar det, men trots det är jag nervös. Ibland tror jag att jag är nervös för något som ska hända längre fram men jag placerar det på saker jag inte borde vara nervös för.
Imorgon ska jag till Gävle till exempel. Jag ska åka till en uppfödare och kollar på en valp jag är lite intresserad av och det är jag grymt nervös över. Jag är nervös över att ta mig dit då jag aldrig åkt dit själv förut och det är buss hela vägen med ett byte i Uppsala. På vägen hem är det två byten. Tänk om jag hamnar fel?
Kaos i huvudet.
Det löser sig.
//BM

Första inlägget

Jag har inte direkt tänkt på hur mycket som har hänt sedan jag tog studenten i juni, och det är därför mitt första inlägg kommer så sent.

Efter att ha funderat på det ett bra tag gjorde jag slut med min pojkvän. Jag trodde aldrig att ett sådant beslut skulle vara så svårt men som tur var kom vi överens om att behålla kontakten. Vilket vi också har gjort och nu är allt bra mellan oss igen, vi är väldigt bra kompisar. Något som vissa har svårt att förstå men när ens bästa kompis är ens pojkvän så kan man fortsätta vara bästa kompisar när det tar slut också. Lättnad.

Förra månaden skulle jag opereras, det var ingen stor grej, men när den väl skulle sätta igång bröt helvete ut. Det suger verkligen att vara svårstucken. Eftersom jag hatar masken ville jag bli sövd intravenöst men de fick inte in någon nål. Därför tog jag till slut den där äckliga och illaluktande masken. När jag vaknade var mina armar, händer och fötter totalt sönderstuckna men de hade i alla fall fått in en nål till slut. Smärtan på dessa ställen slog till och med smärtan efter operationsärret till en början. Det ni!

Men nu är i alla fall porten borta och jag kan fortsätta att leva som jag har gjort de senaste fem åren. Porten fungerade aldrig, och trots det tog det oss två år att få en tid som passade mig och sjukhuset. Nu när porten är borta hoppas jag på att jag håller mig frisk så jag slipper läskiga nålar.

Idag fick jag reda på att jag fått en praktikplats på Blomsterlandet. Det ska bli kul att prova på att jobba i en butik medan jag fortsätter att söka jobb. Om jag har tur vill de behålla mig efter praktiken. Dags att lägga på charmen och jobbarglöden!

Praktiken kommer pågå parallellt med Job Action Plan som handlar om att försöka söka jobb utomlands. Denna aktivitet håller arbetsförmedlingen i, dock träffas vi bara två gånger i veckan och bara några timmar så det är kul att få göra annat utöver det. Jag tycker att det skulle vara kul att jobba utomlands men det känns också skrämmande.  Åka iväg ensam till ett annat land. Men jag är säker på att om jag får ett jobb utomlands så kommer det vara en rolig och väldigt bra erfarenhet.

Efter ett par lugna månader börjar alltså allvaret på måndag. Praktik på heltid plus Job Action Plan. Jag håller tummarna för att jag ska orka med och att jag håller mig frisk.

Håller tummarna!

Shortstory

Att känna sig som en labbråtta…

Ann-Louise

I fredags kom jag hem till mamma och pappa efter ca 1 månads lång vistelse inlagd på sjukan. För det första åkte jag in på lördagen för att ta prover för att jag sov nästan hela dagarna och mådde mycket illa. Då fick jag träffa en ung läkare som påstod att proverna var bra trots att de bara tagit njurvärde och Crp, eller så är det abstinens sa han, eftersom jag började trappa ner mediciner veckan innan då jag kom hem från en sjukhusvistelse. Jag sa att något måste ju vara fel, som de flesta av oss superhjältar så känner vi våra kroppar rätt bra och vet när det är något som inte stämmer. Han skickade iallafall hem mig igen, och jag blev bara sämre och sämre. Mamma och pappa tyckte att jag sluddrade när de pratade med mig i telefon. På tisdag tog jag mig iallafall mod att ringa en sjuksyrra jag känner som är jättebra och talade om vad som hänt i lördags, hur jag mådde nu och att jag även fått lite småfeber. Hon övertalade mig att komma in dagen därpå och ta prover iallafall och att jag dessutom skulle få träffa en doktor jag kände. Efter ett antal stick som slutade med stick i fötterna fick de sina prover och jag fick en säng att vila i tills proverna var klara och läkaren kunde komma. Nu hade jag dessutom fått klåda också så mycket vila kan jag inte säga att det blev. Proverna blev klara och en av mina favoritläkare dök upp tack och lov! Det visade sig såklart att Crp börjat stiga och att jag hade 8 gånger för höga levervärden (därav klådan). Jag blev såklart inlagd och de var tvungna att sätta en CVK . På pre-op lyckades de inte, så de skulle få sätta den på röntgen. Jag tyckte att jag hade lite ont i ryggen när jag vaknade, men jag har ju ryggproblem så jag tänkte att jag måste legat konstigt, men när jag kom upp till avdelningen blev smärtan värre och jag började få lite svårt att andas. De bestämde sig för att röntga mig och på väg tillbaka från röntgen fick de ett samtal och ökade farten ganska rejält, jag fattade ingenting! Nu hade jag väldigt svårt att andas och helt plötsligt var hela rummet fullt av sjuksyrror och läkare. Jag hör hur läkaren säger lungdränage och orkar säga jag är inte sövd eller bedövad men får till svar att det har vi inte tid med. När de tryckte in dränet i sidan på mig tror jag att jag kollapsade av smärtan för nästa sak jag kommer ihåg är att jag vaknar på IVA. Det visade sig att läkaren på pre-op hade punkterat ett stort blodkärl som satt ihop med lungan vilket gjort att lungan kollapsade och att det läckt ut ca 1,5 liter blod i bröstkorgen. Efter Iva hamnade jag på transplantations-IVA där man är uppkopplad och övervakad i minsta detalj. Jag fick ha syrgas länge och i början var jag för trött för att bry mig om något annat än att be om smärtlindring när jag hade för ont. Men när jag började bli lite piggare blev jag irriterad av att vara så övervakad, att nån sitter och kollar på en hela tiden. Jag hade en tendens till att rycka bort syrgasen när jag sov och kan än idag höra en av mina favoritsyrrors röst eka, ”Ragnarsson på med syrgasen!” Till sist fick jag komma till ett vanligt rum och började trappa ned smärtlindringen vilket avbröts av att min tarm stannade i ca 5 dagar innan vi kunde fortsätta. Det var lite roligt en helg då det visade sig att den läkaren som skickat hem mig på lördagen var jour och inne och rondade mina rumskamrater men skipade mig, då kallade jag på honom varpå han sa att han hade massor att göra, jag sa bara sätt dig! Kommer du ihåg den lördagen för ett antal veckor sen när du totalt avfärdade mig och skickade hem mig? Svaret blev nja men proverna var ju bra. Då svarade jag att ja det var de då men du skulle ha lyssnat på mig men nu stryker vi ett sträck över detta och går vidare tycker jag, eller vad tycker du? Okej sa han bara! Jag hade iallafall väntat mig en ursäkt. Under sista tiden när jag varit relativt pigg men haft det jobbigt med nedtrappningen så har mina vänner ställt upp till tusen för mig, så TACK! Linda, Johanna och Sara. Till sist hade jag trappat ner tillräckligt av sprutorna för att kunna åka hem till mamma och pappa för att fortsätta trappa ned tabletter. Just nu går det ganska bra förutom att jag är så trött hela tiden.

Slutsatsen av min historia är att ofta när jag ligger inne så känner man sig mer som ett objekt än en människa, tester hit och prover dit. Röntgen ligg på sidan, vi ska bara lägga denna (kalla, hårda) plåten under din (onda) rygg. Och vad gör vi? Säger okej, det gör ingenting att du missat sticka 5 gånger JAG ÄR HÄRDAD! Men faktiskt har jag börjat säga ifrån, vissa saker ställer jag inte upp på om jag måste vara vaken. Jag vill vara med i planeringen i min vård i den mån det går. Vi är inga labbråttor men det betyder inte att man kan känna sig som en då och då.

Puss och kram från MultiArtist

Har du …

… Någon gång haft den där jobbiga känslan när det känns som du är den enda? Som om du står ensam och inte har någon att vända dig till? När du inte har någon vän som verkar bry sig, eller fråga hur du har haft det?

Den känslan är hemsk. Den har besökt mig många gånger de senaste veckorna. Det är ofta jag är i sammanhang där ”jo, men vi är ju kompisar! Det är klart!” osv, men är det verkligen så? När det gäller, finns där någon då?
Nej. Inte för mig. Det gör mig otroligt ledsen och besviken, så ska det väl inte behöva vara?

Jag har tröttnat på det. Jag har tröttnat på att alltid vara den som finns där, men som aldrig säger ifrån. Som låter allt passera och inte bry sig så mycket. Men sen hinner det ikapp och det är då man mår så dåligt och blir så besviken. Så jag gjorde därför tvärtemot. Mina två nuvarande bästa och närmsta vänner träffade jag genom nätet. Fb, twitter, tumblr, you name it.
Egentligen, är inte det ganska sjukt?

Började prata med A som av en slump i ettan på gymnasiet, vi träffades på en fanmeet och kom fram till att vi gick på samma gymnasium. Förra helgen gjorde jag likadant; jag drog iväg till huvudstaden och träffade T, som jag aldrig träffat innan. Och jag ångrar det inte alls! Både A och T är så otroligt underbara personer, och de får mig alltid att må bra.

EYK var det roligaste på hela året, och 2 november kommer bli magisk. En kväll jag aldrig kommer glömma, en kväll som ingenting kan slå. VIXX!

Så man kan säga att jag är rätt så nöjd med livet just nu. Jag mår bättre, jag jobbar, jag pysslar, jag lyssnar på musik… jo, jag är nöjd!

//MM

Hata körkort

Varför ska det vara så otroligt avancerat att ta ett jävla körkort? Jag orkar inte! Det vore en sak om jag kände att: Ja, jag vill fan ha det här körkortet! Men det gör jag inte! Det enda jag känner är att jag MÅSTE ta det för att det är något man ska göra! Allt pluggande, allt körande, alla pengar som går åt och all tid. Jag orkar inte, jag vill inte.

Tack för er tid!
//BM

Förkylning? Nej tack!

Jag känner en förkylning krypa sig fram. Detta är ingen rolig känsla och jag trycker i mig c-vitamin och subcuvia för att stärka immunförsvaret. Jag tänker inte bli sjuk!

Nu känns det som att jag fått landa lite efter allt kaos som skett. Sorella är fortfarande något sorgsen och springer runt med alla gosedjur hon kan hitta som subsitut för den lilla valp hon aldrig fick. Jag har nog egentligen inte heller smält det faktum att Hannibal togs ifrån den här världen innan han hunnit upptäcka den. Det känns liksom tomt trots att han aldrig varit här.

Inspelningen av zombiefilmen är nu i full gång, trots massor av problem, och den kommer att fortsätta i lagom takt. (Jag lägger in lite bilder längre ned)

Jobbet rullar på fint, denna vecka har jag bara tagit på mig två pass då jag känner att denna förkylning kan slå till rätt hårt. Jag jobbar jour i natt och hoppas på att få kunna sova denna gång då jag förra gången låg vaken hela natten. Jag jobbar även kvällspass-jour-morgon mellan fredag-lördag och det känns rätt fint.

På lördag blir det finmiddag med mina tjejer som lämnar mig för att åka till USA och Botswana. Det ska bli riktigt härlig och jag tror att det är precis vad jag behöver för att ta mig ur denna förkylning.

//BM599343_10202082087114556_1058484138_n 1237004_567486056621374_2002815494_n