Att känna sig som en labbråtta…

Ann-Louise

I fredags kom jag hem till mamma och pappa efter ca 1 månads lång vistelse inlagd på sjukan. För det första åkte jag in på lördagen för att ta prover för att jag sov nästan hela dagarna och mådde mycket illa. Då fick jag träffa en ung läkare som påstod att proverna var bra trots att de bara tagit njurvärde och Crp, eller så är det abstinens sa han, eftersom jag började trappa ner mediciner veckan innan då jag kom hem från en sjukhusvistelse. Jag sa att något måste ju vara fel, som de flesta av oss superhjältar så känner vi våra kroppar rätt bra och vet när det är något som inte stämmer. Han skickade iallafall hem mig igen, och jag blev bara sämre och sämre. Mamma och pappa tyckte att jag sluddrade när de pratade med mig i telefon. På tisdag tog jag mig iallafall mod att ringa en sjuksyrra jag känner som är jättebra och talade om vad som hänt i lördags, hur jag mådde nu och att jag även fått lite småfeber. Hon övertalade mig att komma in dagen därpå och ta prover iallafall och att jag dessutom skulle få träffa en doktor jag kände. Efter ett antal stick som slutade med stick i fötterna fick de sina prover och jag fick en säng att vila i tills proverna var klara och läkaren kunde komma. Nu hade jag dessutom fått klåda också så mycket vila kan jag inte säga att det blev. Proverna blev klara och en av mina favoritläkare dök upp tack och lov! Det visade sig såklart att Crp börjat stiga och att jag hade 8 gånger för höga levervärden (därav klådan). Jag blev såklart inlagd och de var tvungna att sätta en CVK . På pre-op lyckades de inte, så de skulle få sätta den på röntgen. Jag tyckte att jag hade lite ont i ryggen när jag vaknade, men jag har ju ryggproblem så jag tänkte att jag måste legat konstigt, men när jag kom upp till avdelningen blev smärtan värre och jag började få lite svårt att andas. De bestämde sig för att röntga mig och på väg tillbaka från röntgen fick de ett samtal och ökade farten ganska rejält, jag fattade ingenting! Nu hade jag väldigt svårt att andas och helt plötsligt var hela rummet fullt av sjuksyrror och läkare. Jag hör hur läkaren säger lungdränage och orkar säga jag är inte sövd eller bedövad men får till svar att det har vi inte tid med. När de tryckte in dränet i sidan på mig tror jag att jag kollapsade av smärtan för nästa sak jag kommer ihåg är att jag vaknar på IVA. Det visade sig att läkaren på pre-op hade punkterat ett stort blodkärl som satt ihop med lungan vilket gjort att lungan kollapsade och att det läckt ut ca 1,5 liter blod i bröstkorgen. Efter Iva hamnade jag på transplantations-IVA där man är uppkopplad och övervakad i minsta detalj. Jag fick ha syrgas länge och i början var jag för trött för att bry mig om något annat än att be om smärtlindring när jag hade för ont. Men när jag började bli lite piggare blev jag irriterad av att vara så övervakad, att nån sitter och kollar på en hela tiden. Jag hade en tendens till att rycka bort syrgasen när jag sov och kan än idag höra en av mina favoritsyrrors röst eka, ”Ragnarsson på med syrgasen!” Till sist fick jag komma till ett vanligt rum och började trappa ned smärtlindringen vilket avbröts av att min tarm stannade i ca 5 dagar innan vi kunde fortsätta. Det var lite roligt en helg då det visade sig att den läkaren som skickat hem mig på lördagen var jour och inne och rondade mina rumskamrater men skipade mig, då kallade jag på honom varpå han sa att han hade massor att göra, jag sa bara sätt dig! Kommer du ihåg den lördagen för ett antal veckor sen när du totalt avfärdade mig och skickade hem mig? Svaret blev nja men proverna var ju bra. Då svarade jag att ja det var de då men du skulle ha lyssnat på mig men nu stryker vi ett sträck över detta och går vidare tycker jag, eller vad tycker du? Okej sa han bara! Jag hade iallafall väntat mig en ursäkt. Under sista tiden när jag varit relativt pigg men haft det jobbigt med nedtrappningen så har mina vänner ställt upp till tusen för mig, så TACK! Linda, Johanna och Sara. Till sist hade jag trappat ner tillräckligt av sprutorna för att kunna åka hem till mamma och pappa för att fortsätta trappa ned tabletter. Just nu går det ganska bra förutom att jag är så trött hela tiden.

Slutsatsen av min historia är att ofta när jag ligger inne så känner man sig mer som ett objekt än en människa, tester hit och prover dit. Röntgen ligg på sidan, vi ska bara lägga denna (kalla, hårda) plåten under din (onda) rygg. Och vad gör vi? Säger okej, det gör ingenting att du missat sticka 5 gånger JAG ÄR HÄRDAD! Men faktiskt har jag börjat säga ifrån, vissa saker ställer jag inte upp på om jag måste vara vaken. Jag vill vara med i planeringen i min vård i den mån det går. Vi är inga labbråttor men det betyder inte att man kan känna sig som en då och då.

Puss och kram från MultiArtist

FacebookTwitterGoogle+Share