Monthly Archives: november 2013

Hannibal

Jag mins första gången vi tog med Sorella på valpträning. Hon blev direkt bästa vän med en Fransk Bulldogg, en liten beige söt sak. Men det var inte Frallan som drog till sig min uppmärksamhet. Det var en liten söt Yorkshire Terrier med rött halsband. Jag blev så kär i, inte bara honom utan hela rasen och det var då min dröm om en egen Yorkshire Terrier började.

Samma år, när jag var 12 år gammal målade jag den här bilden.

1483606_10202543886179244_1561432467_nDet blev min största dröm att få en Yorkshire Terrier. Jag mins att jag kollade på en danstävling på tv: Floor Filler. Där en Västeråsdansare tävlade. Hans namn var Mario. Där och då bestämde jag mig för att han skulle heta Mario. Jag vet inte vad det var som gjorde att det namnet lockade så mycket. Men jag var fast bestämd på att han skulle heta så. I alla fall i några år.

Några år senare målade jag den här bilden.

1388544_10202543886219245_1670921024_n

Vid den här tiden var jag 14/15 år gammal. Drömmen om en egen liten Yorkshire Terrier var fortfarande lika stor. Jag mins att jag låg inne på sjukhuset vid den här tiden och lånade mammas tidning Min Hund för att det fanns ett uppslag med den här rasen som jag var så kär i. Vid den här tiden hade jag dock bestämt mig för ett nytt namn: Sirius. I det här fallet var det nog min stora kärlek till Harry Potter som skapade namnet.

Min dröm om en egen hund dog aldrig ut men den lades på is med åren. Sen blev Sorella dräktig. På ultraljudet sa veterinären att hon bara skulle få en valp. Då vaknade hoppet till liv igen. Hoppet om att jag kunde få en egen hund. Vid det här tillfället var det inte lika viktigt att det var en Yorkshire Terrier längre. Bara tanken på att jag kunde få en bästa vän att dela de närmaste 10-15 åren med. En vän som kan ligga vid min sida när jag blir sjuk. Stötta mig när jag går igenom lite jobbigare tider. Och bara fylla mitt liv med lycka.
Hoppet fortsatte växa i och med att Sorellas dräktighetstid gick. Vi började spåna på namn och bestämde oss snart för ett filmtema som inte längre höll när vi fick reda på att det vara var en valp. Så jag fick bestämma namn om det blev en hane och mamma om det blev en hona. Det var så namnet Hannibal kom till. Jag har en tendens att bli besatt av saker. Det var just det jag blev när jag läste Röd Drake, sen När Lammen Tystnar. Hannibal Lecter blev ett stort intresse för mig och då fanns det ingen tvekan om saken. Pojken skulle heta Hannibal. En dag kunde känna sparkar i hennes mage.
Sen drog det igång. Eller inte. Inget hände och vi fick åka in akut till Strömsholm. Provtagning, röntgen, operation. En hel timme satt vi och väntade på svar om hur det gått samtidigt som repriser av Djurakuten gick på tvn. Sen kom de ut. Valpen hade inte överlevt. Det var en pojke. Hannibal. Vi fick se honom. En liten vit pojke med vita fläckar. Sorgen blev större än vad jag räknat med då det kändes som att min valp tagits ifrån mig, för trots att inte hela familjen gått med på att jag skulle fått behålla valpen hade jag bestämt mig för det.
Efter det här blev drömmen större än någonsin. Jag började kolla på blocket efter valpar. Kollade på försäkringar, gjorde budget, pratade med mamma, pratade med pappa, funderade över för och nackdelar. En dag hittade jag en annons med de här bilderna.

76137476401371564_10202212022082849_1732032944_n

Uppenbarligen blev jag kär på en gång, men jag höll mig ifrån att mejla uppfödaren. Det vore ändå klokt att skaffa körkortet först. Tiden gick och annonsen försvann inte. Nu var valpen 3 månader och fortfarande kvar. Jag kunde inte skaka av mig känslan att det var menat. Det var en hane och han var ju 25% Yorkshire Terrier och 75% Chihuahua. Och Chihuahuan är så underbar i sig att den tyr sig till en person, något jag tycker är viktigt då han ändå är MIN hund. Därför bestämde jag mig för att mejla uppfödaren som ringde mig samma kväll. Vi bestämde att jag skulle komma över till Gävle över dagen och hälsa på henne och valparna för att se hur det kändes. Så där satt jag, halv sju på morgonen, på väg till Gävle för att träffa en liten valp. ”Skäggis”, som hon kallade honom, var den charmigaste valpen jag träffat. Hans systrar var otroligt glada, sociala och modiga. Han, som minstingen, stod i bakgrunden och viftade sådär charmigt med svansen så att hela kroppen vek sig. Jag blev kär. Där och då bestämde jag mig för att hämta honom nästkommande vecka när vi skulle hälsa på mormor.

Och nu bor han hos mig. Världens vackraste lilla hund. Min bästa vän. Hannibal.
Jag vet att jag bombar internet med bilder och videos på honom och det här är min förklaring till varför. En sju års väntan.

IMG_4792//BM

FacebookTwitterGoogle+Share

Sov gott lilla vän

Idag fick min lilla Frank somna in. Hans maniska och dominanta beteende var skadligt för oss alla. Han skadade sina bröder och det var tydligt att han själv blev otroligt stressad över sitt maniska beteende. Det finns inget värre än när ens djur mår dåligt, mina marsvin är som mina barn och det gör ont i hjärtat att säga hejdå trots att jag vet att det är för det bästa. Veterinären tröstade mig och förklarade att det var mycket möjligt att han fått en tumör i hjärnan som påverkade hans beteende, i vilket fall som helst har han det bättre nu. Och hans bröder vågar äntligen röra sig runt i buren igen.
Sov gott nu Frank.

2985_10200904918686081_466561944_n 216755_10200904918326072_770941661_n

//BM

Djur; för och nackdelar

Jag älskar djur. Det finns ingen större kärlek än en valp som i lycka slickar dig i ansiktet trots att du lämnat honom ensam hela dagen.
Hannibal kom hem till oss i torsdags och han är redan som hemma. Han leker, sover och lever livet som valp. Det känns helt fantastiskt.
Det var det positiva. Det negativa är att Frank, ett av mina marsvin, har blivit heltokig. Han är riktigt dominant och våldsam vilket resulterar i galna bråk med hår som flyger åt alla håll och fula sår hos hans kompisar. Han håller på dygnet runt och jag kan knappt sova om nätterna. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Det känns fel att sälja honom med tanke på hans humör och jag kan samtidigt inte ha kvar honom som det är just nu. Det gör ont i hjärtat att behöva tänka på det tredje alternativet men just nu ser jag igen vettigare utväg. Suck. Så mycket kärlek finns det hos djur men det gör så ont när det inte går bra för dem.

//BM

20131104-192950.jpg