Inte som du tror.

Det här är en novell jag skrev för något år sen och hittade igen typ i förrgår. Jag kände för att dela med mig av den idag. Trevlig fredag!

”Våga inte lämna mig här!” Orden flög ur min mun lika snabbt som tårarna började rinna ner för mina kinder. Mark stannade upp, fortfarande med ryggen mot mig men han hade stannat. Jag kunde se hur hans axlar sjönk vilket var ett gott tecken för min del. Han klarade inte av att se mig ledsen, lika lite som jag klarade av att se honom besviken. Men under året hade vi lärt oss hur vi fick varandra att må dåligt eller må bra. Hur vi gjorde varandra irriterade och hur vi gjorde varandra glada. Vi hade lärt oss vilka knappar som man fick trycka på och vilka som var förbjudet område. Kort sagt så hade det senaste året tagit oss närmare varandra än någonsin. Men på den senaste tiden så hade något ändrats hos Mark, han hade blivit kort i sina svar och var nästan alltid sur. Han svarade sällan på mina samtal och skyllde ofta på att han var trött när vi skulle umgås. Den här dagen var faktiskt den första vi varit tillsammans på flera veckor och vi började bråka nästan på en gång.

  Han hade hämtat mig på förmiddagen och vi hade tagit oss ut till sjön för en picknick. Utsikten ifrån den lilla kullen över vattnet var magnifik och de första timmarna hade vi bara legat där och pratat. Han hade berättat vad som hänt inom fotbollen och jag hade skvallrat lite om bandet. Vi hade haft det så trevligt och det verkade som att han blivit normal igen! Men allt det förstördes så fort jag nämnde hans ex. Plötsligt blev han sådär kort och sur igen. Han satte sig upp vilket fick mig att göra samma sak eftersom jag legat i hans knä. Han blev tyst och såg bara ut över vattnet med en tom blick. Jag frågade honom vad det var men han skakade bara på huvudet och ignorerade mig. Det var då det hade börjat. Jag började skrika på honom för att han blivit så disträ och Mark skrek tillbaka. Vårt bråk började bara som en liten fajt över vad som hänt men spreds och tillslut bråkade vi om allt. Jag tog upp hans tidigare beteende och hur lite vi träffats och han skrek tillbaka något till sitt försvar som jag inte minns. Vi höll på i flera timmar, kastade maten i marken och på varandra, Mark hade sönder filten vi satt på och kastade ut korgen i vattnet. Han hade alltid haft problem med sin ilska och jag hade märkt att ilskan mot mig brukade vara starkare än mot andra.

  Jag minns inte vad det var jag sa som fick honom att börja gå men han blev riktigt förbannad, för i vanliga fall så lämnar han mig nästan aldrig. Om han blir riktigt sur så kan han ibland gå iväg bara för att han vet att jag ropar tillbaka honom och då vänder han direkt. Så var det inte den här gången, han stod fortfarande stilla, orörlig, som om han väntade på något.

  ”Kom tillbaka!” ropade jag och hoppades att han hörde desperationen i min röst. Han kunde bara inte lämna mig här! Inte nu! Inte efter allt vi hade sagt till varandra, vi behövde lösa det först! Mark rörde sig fortfarande inte och tårarna började åter igen att rinna. Jag började faktiskt bli orolig över om något hade hänt med honom. Jag torkade tårarna som fyllde mina ögon och väntade på att han skulle vända, precis som han alltid gjorde. Tillslut kunde jag höra honom sucka och jag såg hur han öppnade munnen som för att säga något.

  ”Inte den här gången Christofer.”

 

FacebookTwitterGoogle+Share