Är det bara jag?

Ni vet när man ha varit sjuk länge, man har inte gjort någonting på flera veckor och egentligen inte heller känt något behov av att göra något heller. Varje dag har mest varit en film- och snarkfest i soffan och behovet av att vara aktiv har inte existerat. Sen börjar man bli piggare, dag för dag kommer energin tillbaka och med den även lusten att vara aktiv. (och när jag säger aktiv menar jag inte aktiv som att springa milen utan aktiv som att göra något mer än att kolla på favoritfilmen för sjuttioelfte gången)

Problemet är att under dagen så känner man bara: Hm… jag vill hitta på något… Jag kan måla… fast näh… eller kanske ta en prommenad? Men det är ju ändå lite kallt fortfarande… fuck it, jag kollar på en film.

Och sen blir man liggande där hela dagen ändå! Men sen… när klockan börjar närma sig nio/tio där omkring. Då jävlar börjar entusiasmen vakna till liv: Jag vet! Jag borde prova yoga! Det ska ju vara bra för både kroppen och själen. Åååååh, jag kan ju börja skriva en bok! Fy fan va bra det kommer bli! Meen… nu är det ju lite sent. Jag kan börja imorgon!

Problemet är bara att när morgondagen kommer så är entusiasmen som bortblåst! Men behovet av att göra något finns fortfarande kvar!: jag vill hitta på något… men jag vet inte vad…

Det kan inte bara vara jag?

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share