Jag skäms inte!

Hej alla mina vänner! Boka inte upp tredje helgen i april då vi satsar på fysisk bloggträff.

Jag har legat på sjukhus sedan den 2 januari nu, alltså nästan hela tiden av 2014 so far. Först var det en urinvägsinfektion som gått upp till njurarna, när jag var fri från det så fick jag blodförgiftning. Sen kom en smärtläkare och bestämde att allt extra smärtstillande skulle bort på en och en halv vecka. Den tiden var ett helvete!!! Fast jag är vuxen så bad jag mamma komma upp de sista dagarna då hon i princip låg bredvid mig i sjukhussängen och höll om nästan hela tiden. Jag var helt slut och till sist kom tankarna jag orkar inte mer.

Detta är första gången jag berättar om mina svaga sidor, vi alla är nog väldigt starka psykiskt men det kan komma en tid i livet då det känns riktigt för jävligt. Jag kände mig både arg, ledsen och ville bara slippa ha ont. Jag försökte skada mig själv med ett krossat glas i ren desperation. Efter det fick jag vak, alltså nån som hela tiden övervakar dig (sjukt jobbigt!), De skrev även ett LPT på mig, vilket innebär att man inte själv får bestämma medicineringen och när man ska skrivas ut. Det känns fruktansvärt när någon annan bestämmer över en. När jag var klar fysiskt i Gbg fick jag i alla fall bestämma om jag ville till psyk-avdelning i Gbg eller i Skåne där min familj bor. Jag valde Skåne. Nu ha det gått några veckor och det börjar ljusna både ute och inuti mig. Jag hoppas snart på hemgång och att det ska bli roligt att träffa er alla i april.

Det jag nu berättat är det inte så många som vet, ofta ser folk oss superhjältar som starka och okrossbara men även vi har en känslig sida som kan behöva stöd ibland. Jag skäms inte längre för att jag ligger på psyket. Ibland behöver även själen vård. Om folk bara visste vad många unga “helt vanliga” människor som ligger inne för att de inte klarar av den press och stress som idag finns i samhället.

Snart hoppas jag på hemgång med både kropp och själ läkta.

Kram till er alla!

FacebookTwitterGoogle+Share