Jag är inte okej

För några dagar sen skrev en av mina fellow superhjältar ett inlägg om sina tankar kring att kroppen sätter gränser. Detta inspirerade mig, mycket, för det är tankar som har snurrat runt i mitt huvud under en lång tid nu. Det är tankar som jag inte har delat med mig av till någon förutom min mamma och min läkare men det här inlägget fick mig att inse att det inte behöver vara så. För det är inte bra att hålla inne med sådana tankar och vilket bättre ställe finns det att dela med sig på än här?

För ett år sen tog jag, mot alla odds, studenten och jag lämnade skolan med tankar i temat: har jag klarat detta kan jag klara vad som helst – som många gör. I sig var, att ta studenten, ganska barriärbrytande för mig. Skolan har alltid varit jobbig, jag har under en kort tid blivit hemskolad i grundämnena för att jag inte orkade gå till skolan. Jag har gått i skolan på sjukhuset de gånger jag varit inlagd en längre tid. Jag har missat massor, jag har krigat mig ikapp, jag tog studenten. Problemet är ju bara att det inte riktigt tar slut där. I somras jobbade jag heltid och min kropp bröt ihop totalt. Efter fyra veckors sjukskrivning kastade jag mig ut i arbetslivet igen. I vintras jobbade jag 75% och min kropp bröt ihop totalt. Efter ytterligare fyra veckors sjukskrivning började jag jobba igen och för tillfället vågar jag mig inte ens över 50%.

Min kropp har satt tydliga gränser för vad den klarar av genom åren. Gränser som jag ALLTID har haft – och fortfarande har – svårt att acceptera. Efter snart sexton år med min sjukdom är jag fortfarande inte okej med omständigheterna kring den.
Jag är inte okej med att inte kunna äta fett.
Jag är inte okej med att vara alla servitörers största mardröm.
Jag är inte okej med att behöva ta ett tiotal mediciner om dagen.
Jag är inte okej med att behöva vara fastkopplad till en femkilo tung väska sex nätter i veckan.
Jag är inte okej med att inte orka lika mycket som alla andra.
Jag är inte okej med att behöva planera hela min vardag.
Jag är inte okej med att min mage SUGER på att vara en mage.
Jag är inte okej med att vara stammis på sjukhuset.
Jag är inte okej med att vara stammis på apoteket.
Jag är inte okej med att vara sjuk.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att vara okej med allt det här och det är inte heller mitt mål. Mitt mål är att lära mig att acceptera det och lära mig att jag kommer att vara som lyckligast och må som bäst när jag anpassar mitt liv efter de omständigheter min kropp behöver. När jag accepterar att jag inte kan leva som en normal människa i min ålder. För sanningen är att jag inte är normal. Om en sköldpadda jämför sig med ödlor så är det klart att han kommer att känna sig otroligt osmidig och klumpig. Men när sköldpaddan accepterar att han inte är någon ödla, letar sig ut i vattnet, kan han leva i harmoni.
Jag vet inte när den dagen kommer. Det kan ta månader, det kan ta ytterligare sexton år, det kanske tar mer än så, men mitt mål är att en dag nå dit. En dag ska jag acceptera att jag är en sköldpadda.

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share