Livrädd för att leva

Hur är det tänkt att människor som varit sjuka sen barnsben ska kunna klara sig i samhället?

Att inte kunna jobba mer än 50% bygger upp vissa restriktioner i livet. Det ger en knaper inkomst. En inkomst som inte är nog för att jag ska kunna flytta hemifrån. Speciellt inte med flera tusen kronor som läggs på sjukvård varje månad. Är det tänkt att jag ska spendera hela mitt liv med att söka fonder, ersättningar och andra sätt att få pengar för att kunna få min livssituation att gå runt? Är det tanken att jag ska bo hemma resten av mitt liv? Att mina föräldrar – som redan lagt ner så mycket tid, energi och pengar på mig genom åren – ska fortsätta hjälpa mig med ekonomin även efter att jag flyttat?

Det känns rätt hemskt att samhället inte är uppbyggt för att sjuka barn ska överleva upp i en vuxen ålder.

Jag är rädd för livet.
Jag är rädd för hur min framtid kommer att bli.
Jag är rädd för att aldrig kunna flytta hemifrån och att jag ska fortsätta vara en börda på mina föräldrars starka axlar resten av livet.
Jag är rädd för framtiden.
Jag är rädd för att inte få någon framtid. Att för evigt vara fast där jag är just nu.
Jag är rädd för att börja plugga och inse att jag inte pallar trycket.
Jag är rädd för verkligheten.

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share