Första steget

Efter ett halvår av pissigt mående så ska jag idag ta första steget i utredningen kring varför jag mår som jag mår. Det känns som ett bra första steg mot en ljusare framtid. Jag hoppas i alla fall det.

Det är ingen avancerad undersökning egentligen, ett klassiskt ultraljud bara, men det är en start. Det negativa med det hela är att jag tvingas fasta fram tills undersökningen. Varför är det alltid så att bara för att man vet att man inte får äta så blir man vrålhungrig? Jag är ingen hungrig människa i vanliga fall, men just nu skulle jag kunna äta vad som helst.

Jag försöker förbereda mig på att ultraljudet inte kommer att visa någonting alls, för att inte bli besviken. Men det är svårt att inte hoppas, för det vore så enkelt att bara få veta vad som är fel och fixa det. Och vad är det man säger? Hoppet är det sista som lämnar dig.

 

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share