Jag vet inte hur man ska vara när man är ”frisk”

Nu har jag legat inne på sjukan sedan den 2 januari, med andra ord hela detta året hittills. Det började med infektioner och blodförgiftning, sedan en rejäl nedtrappning av smärtlindring som knäckte mig psykiskt. Efter att jag var färdigbehandlad för det somatiska så flyttades jag till psyk i Kristianstad. Nu har jag snart varit här i fem månader. Jag har haft cup-stegring vid ett par tillfällen men klarade mig utan antibiotika, för ca 6 veckor sen fick jag tarmvred som tur nog släppte när jag fick kontrast. Sen helt plötsligt började jag svullna, min mage, mina fötter, armar och mitt ansikte. Proverna var bra och den första ct:n de tog var bra. Detta gjorde att de står fast vid att allt är bra, och de 8 kilona jag gått upp i vikt de senaste veckorna hävdar de är fett fast dietisterna säger att det inte är så. Jag har svårt att förstå att man kan gå upp ett och ett halvt kilo under ett dygn dock?!?
Min mage gör ont men nu har svullnaden i alla fall börjat gå ned och jag har tappat ett par kilon. Jag är dock övertygad att det är något som inte stämmer helt med min mage men läkarna säger bara: Proverna är bra och ct:n visar inget.

Jag var i Gbg förra veckan då sa läkare M att jag nu varit antibiotikafri i 4 månader (rekord de sista 3 åren). I nästan mening säger han tänk om det kanske går 4 månader till. Jag kan inte tänka så! Som BM sa i sitt senaste inlägg så är det lättare om man inte hoppas för mycket, när jag sänker min gard och det kommer ett bakslag så blir det tio gånger värre om man inte är förberedd på det. Med andra ord, när jag väl mår bra har jag svårt att njuta eller slappna av, jag har svårt att ta tillvara på de perioder som faktiskt är bra. Konstigt! Det ända man önskat sig sedan man var liten är att få bli frisk och sen när man väl mår okej, bra så vet man inte hur man ska bete sig.’

I morgon går jag på min sista permis innan jag skrivs ut. Jag hade nästan gett upp hoppet om att jag någonsin kan få må bra psykiskt, det har kännts som om mina antidepressiva mediciner inte hjälpt. För några veckor sen fick vi en ny ung kvinnlig överläkare, hon frågade om man gjort någon psykisk utredning på mig? Jag svarade nej man säger att jag har en depression på grund av allt jag varit med om. Hon har nu gjort en utredning på mig och jag har bland annat fått sitta vid en dator och svara på 200 frågor. Resultatet var att jag inte alls har någon depression utan en annan diagnos, en slags personlighetsstörning. Den kommer ofta i tonåren och att allt jag varit med om, sjuk hela livet, döende innan jag transplanterades och så vidare har ju inte gjort saken bättre. Det positiva är att man kan må mycket bättre med hjälp av rätt terapiform, de antidepressiva tabletter jag ätit de sista 6 åren hjälper inte över huvudtaget förutom att de gjort mig trött. Nu ska vi börja sätta ut mediciner och i höst ska jag påbörja KBT eller DBT eftersom det inte är lönt att sätta igång här nere i Kristianstad när jag ska flytta hem till min lägenhet igen i slutet av Augusti. Det negativa är att jag ätit mediciner som jag inte behövt i ca 6 års tid.

På torsdag tar jag tåget upp till Stockholm för årets sommarträff med HPN! Jag ska få träffa mina fellow superheroes och bara njuta av att få vara med människor som verkligen vet och förstår vad det innebär att leva så som vi gör.

Kram Multiartist

FacebookTwitterGoogle+Share