Jag tror jag har börjat se mig själv som frisk. Eller snarare; enligt mig har sjukdomsperioden tagit slut, jag är friskförklarad, så är det med det.
Idag kan man säga att … det är jag inte alls det.

Denna helgen är det HPN träff, en av de helger jag ser mest fram emot på hela året, – man är omringad av underbara människor som är i nästan samma situation och som förstår, hur grymt är inte det? -, och på bussen ringde dolt nummer. Mikrobiologiska Institutet var det som ringde, och de vill jag ska komma på ”en ganska angelägen undersökning”

”Angelägen undersökning”?

Den känslan, att få höra något sånt och inte ha en aning om vad det gäller, den tror jag de flesta av oss känner igen, var hemsk. Jag har ju mått bra så länge, vad har de hittat på nu? Därför ringde jag runt ett tag tills ajg fick tag på mottagningen som meddelade att en läkare skulle ringa upp mig och förklara vad de har planerat.
– Jag har haft problem med magen i snart ett halvår; magen blir spänd, gaser, illamående, kallsvettig, ont i magen, trötthet. Så fort jag ätit eller druckit något. Ett toabesök senare och allt återgår till det normala. Har länge påpekat detta för både L, G, M och Å, men det har inte riktigt känts som om man blivit tagen på allvar
Förrän jag ringt ett antal gånger och sagt att problemen inte gett med sig som läkarna sa att de skulle. Fick tid till gastroskopi, och senare en CT med kontrast intravenöst –

Det visade sig, till min förvåning och nästan glädje (samtidigt som man inte vill att det ska vara något fel så vill man ju nästan det ibland), att de hade hittat något. Så nästa vecka blir det ultraljud; ett eller två av blodkärlen i magsäcken är förträngt, och det är därför jag mår som jag gör. Det värsta som skulle kunna hända är att de får operera bort blodkärlet och sätta dit ett nytt, men det hoppas jag att det inte behövs. Känns faktiskt ganska bra att de hittat något! Även om det tagit tid så visar det att det ibland lönar sig att tjata lite extra.

Så nu ska jag äta ofta och lite, och jag ska inte jobba 100%, som jag annars planerat att göra. Men hur ska jag gå till väga på jobbet med beskedet att jag inte kan jobba 100%? Jag har inte berättat om min sjukdom, – som jag enligt mig inte längre har -, att jag är sjuk och inte orkar. Mina arbetskamrater ser en frisk och kry 20-åring som är glad och mår bra.
Samtidgt, kanske dags att jag börjar acceptera att jag inte orkar jobba lika mycket som ”alla andra” och att det ibland är viktigare att sätta sig själv först än göra andra nöjda?

Kram MultiMystery

FacebookTwitterGoogle+Share