Går det att leva med?

Här om dagen var jag på en gastroskopi, ännu en del i utredningen kring mitt dåliga mående. Min läkare T är på semester och doktorn som gjorde undersökningen har därför haft kontakt med T för att kunna prata med mig lite mer ingående. Han berättar att mitt ultraljud inte visade något konstigt (vilket inte alls förvånar mig, även om det gör mig besviken) och frågar lite om jag mått något bättre den senaste tiden. Det förklarar jag för honom att jag inte gjort och han säger väldigt omtänksamt att ”vi väl får hoppas att den här undersökningen visar något.”

Undersökningen i sig var allt annat än kul men jag klarade mig igenom den och han berättar efter att han sett någon form av avvikelse i tolvfingertarmen men tillägger snabbt att det också kan vara något som hör till min diagnos (vilket det garanterat gör) men han tog lite prover i alla fall. Han säger också att han inte sett något som skulle kunna orsaka mitt dåliga mående.

Sen ställer han är fråga som fortfarande gör mig förvirrad. Han undrar rent krast: Hur pass jobbigt är det? Kan du leva med det?
Jag minns att jag i några sekunder bara smälte hans ord innan jag faktiskt insåg att han med fullt allvar ställt den frågan. ”Går det att leva med?”
Har jag något val? Skulle jag velat svara honom, för vad har jag annars för alternativ? Lägga mig ner och ge upp?
Det är klart att det går att leva med men det försvårar och försämrar min livskvalitet!
Jag undrar fortfarande vad han skulle ha svarat om jag sagt: Nej, det gör det inte. Hade han då kommit med någon annan lösning? Hade resultatet blivit annorlunda om jag svarat NEJ.

//BM

FacebookTwitterGoogle+Share
  • Multiartist/Ann-Louise

    Går det att leva med? (VILKEN KORKAD LÄKARE!!!) Det är ofta så som i ditt fall att man efteråt efter lite funderande som man önskar att man svarat annorlunda, typ något i stil med: Nej, jag är typ döende men eftersom du frågar så kan du väl ta fram ett mirakelpiller eller någon annan briljant ide som gör att jag slipper leva så här.
    Jag tycker att du ska skriva ett brev eller mail till denna lite smått korkade läkare att den där frågan faktiskt väckte mycket känslor till liv inom dig, så att han inte gör om samma misstag igen även om han menade väl. Ibland känns det som om vi behöver utbilda läkare i pedagogik och social kompetens. Jag kan bara säga hang in there Elin, vi står vid din sida och kämpar tillsammans!!! Kram

  • Anna

    Problemet är att ingen tyvärr ser att du är faktiskt mycket sjuk. Du är vacker, ung och ser frisk ut. Det gör mig sä arg att folk inte ser er på riktigt. Att man måste nästan sitta i en rullstol eller ha andra avvikelse för att folk ska fatta bättre. Man kan faktiskt vara mycket allvarligt sjuk fast se ut som en helt frisk person. Den läkaren förstår inte bättre. Han kommer aldrig inse hur mycket resurser behövs för att ni, du Elin, ska se ut som inget farligt händer i era liv med era kroppar. Att Era föräldrar har lagt sina liv på att ni, du Elin, ska ha ett väl fungerande liv med tusen omständigheter. Att du ser till att du mår bra, varje dag.
    Du får lära dig att svara direkt på sådana fula kommentarer, så att folk vet att det sårar och att de måste tänka innan de pratar, även om de inte alltid förstår allt.

  • Multiartist/Ann-Louise

    Håller helt med dig Anna, tyvärr finner man sig oftast inte direkt i de situationer utan kommer först på efteråt vad man skulle vilja sagt. När jag var så dålig så man bestämde sig för att jag var kandidat för transplantation och fick träffa läkare M som en annan läkare som var med då läkare M berättade om hur och varför+risker och så vidare som den andra läkaren snabbt inflikade att: Du får tala om för henne att det är stor risk att hon dör också! JAG VAR 19 ÅR! Läkare M spände ögonen i den andra läkaren och sa bara: Jag kommer till det sen. Den lilla dumma meningen som den andra läkaren kläckte ur sig sitter kvar i mitt hjärta än idag. Vi kan bara fortsätta att kämpa och lära läkarna hur de ska bete sig, och som du sa Anna, ge svar på tal när man kan.