Utan min familj hade jag inte varit den jag är idag.

För ca en och en halv månad sen fyllde jag 28 år. Utan den läkarkunskap som kom nån gång på 80-talet att man kunde göra specialdropp till små bebisar och lära upp föräldrarna i hemmet hade jag dött redan innan jag fyllt 2 år.
Jag är en av de första bebisarna som överlevt att växa upp med dropp hemma i Sverige. Efter jag gått ut gymnasiet så slutade tyvärr tarmarna fungera vilket slutade i en multitransplantation. Men att bli transplanterad innebär inte för alla att man blir ”frisk”. Under min uppväxt har mina föräldrar och syskon ställt upp för mig i vått och torrt. Mamma och pappa har alltid varit noga med att jag skulle vara så frisk som möjligt, att få hänga på syskon och kompisar så gott jag kunde när jag var bortkopplad. Det som inte kommit fram förrän vi alla syskon blivit stora är till exempel hur mycket min syster ställde upp när jag började skolan. Jag gick i ettan och hon i femman. På rasterna om jag mådde jätteilla följde hon med mig ut i skogen bakom skolan och höll mitt hår då jag kräktes för att senare gå tillbaka till lektion. Tack U för att du fanns där då och alltid finns då jag behöver nån att prata med. Lillebror V som ställde upp på så gott som allt jag ville, vi lekte jämt med varandra. Framförallt då jag var påkopplad eller mådde dåligt. Vi var som ler och långhalm. Idag är lillebror vuxen och jobbar, han har dessutom precis fått jobb i Gbg vilket känns som en fantastisk lycka. Om ca 8 månader när jag flyttar till Gbg så kommer jag att faktiskt bo nära en av mina kära familjemedlemmar igen. Så tack V, du är fantastisk. Sen har vi storasyster P, P är 6 år äldre än mig och det var hon som bestämde vad jag skulle heta när sköterskan på BB frågade mina systrar vad jag skulle heta och de sa Ann-Louise så sattes det en lapp på vagnen med namnet Ann-Louise. Det var P som fick mig intresserad av att läsa, vilket har räddat otroligt många sjukhustimmar. Tack P för att du ledsagat mig in i böckernas magiska värld.
De jag aldrig kan tacka nog är mamma och pappa! Hur de följt med på skolresor, alltid varit där för mig när jag behövde dem. Jag kan än idag höra pappas röst när vi var på kalas: Ann-Louise nu kan du inte äta mer för då kommer du bli dålig! Det tog lång tid att lära mig lyssna på det, ändå var han där och hjälpte mig några timmar senare när min mage slog bakut. Mamma är nog än av mina bästa vänner. Jag älskar att ha mamma för mig själv, gå på stan, även om vi inte har samma klädstil så vet vi vad den andra vill ha.
I våras höll jag på att ge upp igen, trodde inte jag orkade mer och lades in på psyk när jag var färdigbehandlad i Göteborg för blodförgiftning. Men även om jag så gott som gett upp så fortsatte mamma och pappa att hälsa på och till sist vände det igen. Sen jag blev utskriven i juni har jag bott hemma hos mamma och pappa tills nu i helgen då jag ska försöka mig på sista året i skolan igen med hjälp av boendestödjare. Ska plugga halvtid också för det är vad min kropp orkar. Både mamma och pappa hade tårar i ögonen när de skulle åka i söndags.
Dagen efter sa mamma till min syster att det var skönt att det inte var så stökigt och saker överallt, men på kvällen fick jag ett sms om att det var så tomt och tyst i huset nu när jag och Fling åkt hem till vårt.
Det bästa som hänt denna veckan är nyheten att Viktor ska flytta till Gbg, det känns roligt och tryggt på något sätt. Vi kommer att kunna träffas mycket oftare.
En sak kan jag bara klargöra, att utan min familj hade jag inte varit den personen jag är idag. Mamma,pappa, syster P, syster U och lillebror V, TACK FÖR ATT NI FINNS!

Kram MutiArtist

FacebookTwitterGoogle+Share