Author Archives: Sofia Lundsten

BIRMINGHAM, West Midlands, England

Snart kommer jag att leva och bo i denna spännande storstad. Under en och en halv månad kommer jag arbeta och uppleva den engelska kulturen. Vem hade tackat nej till ett sådant erbjudande? Att få lämna tråkiga Sverige och bosätta sig någon annanstans för ett tag.

Plötsligt känner man sig vuxen på riktigt. Jag ska lämna det trygga boet och det känns rätt så läskigt. För tänk om jag skulle bli jättesjuk där borta. Då måste jag klara av allt själv. Mina föräldrar kan inte komma över för att ta hand om mig eller hjälpa mig till ett sjukhus, ifall det skulle vara så illa. Med allt det här i bakhuvudet så känns resan verkligen skrämmande. Men jag tänker inte låta min oro sätta käppar i hjulet för mig. Inte nu och inte någonsin. För då är det helt plötsligt sjukdomen som styr mig och inte tvärtom. Jag vill ha kontroll över min situation och våga chansa. Om något skulle hända finns det ju alltid sjukhus i England också. Så egentligen har jag ju ingenting att oroa mig för. Just nu, just idag mår jag bra och har alla möjligheter i världen att göra den här resan.

Förväntningarna är stora och jag hoppas att jag kan fortsätta jobba i Birmingham. Jag får helt enkelt hålla tummarna.

XOXO

Shortstory

FacebookTwitterGoogle+Share

Första inlägget

Jag har inte direkt tänkt på hur mycket som har hänt sedan jag tog studenten i juni, och det är därför mitt första inlägg kommer så sent.

Efter att ha funderat på det ett bra tag gjorde jag slut med min pojkvän. Jag trodde aldrig att ett sådant beslut skulle vara så svårt men som tur var kom vi överens om att behålla kontakten. Vilket vi också har gjort och nu är allt bra mellan oss igen, vi är väldigt bra kompisar. Något som vissa har svårt att förstå men när ens bästa kompis är ens pojkvän så kan man fortsätta vara bästa kompisar när det tar slut också. Lättnad.

Förra månaden skulle jag opereras, det var ingen stor grej, men när den väl skulle sätta igång bröt helvete ut. Det suger verkligen att vara svårstucken. Eftersom jag hatar masken ville jag bli sövd intravenöst men de fick inte in någon nål. Därför tog jag till slut den där äckliga och illaluktande masken. När jag vaknade var mina armar, händer och fötter totalt sönderstuckna men de hade i alla fall fått in en nål till slut. Smärtan på dessa ställen slog till och med smärtan efter operationsärret till en början. Det ni!

Men nu är i alla fall porten borta och jag kan fortsätta att leva som jag har gjort de senaste fem åren. Porten fungerade aldrig, och trots det tog det oss två år att få en tid som passade mig och sjukhuset. Nu när porten är borta hoppas jag på att jag håller mig frisk så jag slipper läskiga nålar.

Idag fick jag reda på att jag fått en praktikplats på Blomsterlandet. Det ska bli kul att prova på att jobba i en butik medan jag fortsätter att söka jobb. Om jag har tur vill de behålla mig efter praktiken. Dags att lägga på charmen och jobbarglöden!

Praktiken kommer pågå parallellt med Job Action Plan som handlar om att försöka söka jobb utomlands. Denna aktivitet håller arbetsförmedlingen i, dock träffas vi bara två gånger i veckan och bara några timmar så det är kul att få göra annat utöver det. Jag tycker att det skulle vara kul att jobba utomlands men det känns också skrämmande.  Åka iväg ensam till ett annat land. Men jag är säker på att om jag får ett jobb utomlands så kommer det vara en rolig och väldigt bra erfarenhet.

Efter ett par lugna månader börjar alltså allvaret på måndag. Praktik på heltid plus Job Action Plan. Jag håller tummarna för att jag ska orka med och att jag håller mig frisk.

Håller tummarna!

Shortstory

FacebookTwitterGoogle+Share