Author Archives: Elin Wahlstedt

Inte som du tror.

Det här är en novell jag skrev för något år sen och hittade igen typ i förrgår. Jag kände för att dela med mig av den idag. Trevlig fredag!

”Våga inte lämna mig här!” Orden flög ur min mun lika snabbt som tårarna började rinna ner för mina kinder. Mark stannade upp, fortfarande med ryggen mot mig men han hade stannat. Jag kunde se hur hans axlar sjönk vilket var ett gott tecken för min del. Han klarade inte av att se mig ledsen, lika lite som jag klarade av att se honom besviken. Men under året hade vi lärt oss hur vi fick varandra att må dåligt eller må bra. Hur vi gjorde varandra irriterade och hur vi gjorde varandra glada. Vi hade lärt oss vilka knappar som man fick trycka på och vilka som var förbjudet område. Kort sagt så hade det senaste året tagit oss närmare varandra än någonsin. Men på den senaste tiden så hade något ändrats hos Mark, han hade blivit kort i sina svar och var nästan alltid sur. Han svarade sällan på mina samtal och skyllde ofta på att han var trött när vi skulle umgås. Den här dagen var faktiskt den första vi varit tillsammans på flera veckor och vi började bråka nästan på en gång.

  Han hade hämtat mig på förmiddagen och vi hade tagit oss ut till sjön för en picknick. Utsikten ifrån den lilla kullen över vattnet var magnifik och de första timmarna hade vi bara legat där och pratat. Han hade berättat vad som hänt inom fotbollen och jag hade skvallrat lite om bandet. Vi hade haft det så trevligt och det verkade som att han blivit normal igen! Men allt det förstördes så fort jag nämnde hans ex. Plötsligt blev han sådär kort och sur igen. Han satte sig upp vilket fick mig att göra samma sak eftersom jag legat i hans knä. Han blev tyst och såg bara ut över vattnet med en tom blick. Jag frågade honom vad det var men han skakade bara på huvudet och ignorerade mig. Det var då det hade börjat. Jag började skrika på honom för att han blivit så disträ och Mark skrek tillbaka. Vårt bråk började bara som en liten fajt över vad som hänt men spreds och tillslut bråkade vi om allt. Jag tog upp hans tidigare beteende och hur lite vi träffats och han skrek tillbaka något till sitt försvar som jag inte minns. Vi höll på i flera timmar, kastade maten i marken och på varandra, Mark hade sönder filten vi satt på och kastade ut korgen i vattnet. Han hade alltid haft problem med sin ilska och jag hade märkt att ilskan mot mig brukade vara starkare än mot andra.

  Jag minns inte vad det var jag sa som fick honom att börja gå men han blev riktigt förbannad, för i vanliga fall så lämnar han mig nästan aldrig. Om han blir riktigt sur så kan han ibland gå iväg bara för att han vet att jag ropar tillbaka honom och då vänder han direkt. Så var det inte den här gången, han stod fortfarande stilla, orörlig, som om han väntade på något.

  ”Kom tillbaka!” ropade jag och hoppades att han hörde desperationen i min röst. Han kunde bara inte lämna mig här! Inte nu! Inte efter allt vi hade sagt till varandra, vi behövde lösa det först! Mark rörde sig fortfarande inte och tårarna började åter igen att rinna. Jag började faktiskt bli orolig över om något hade hänt med honom. Jag torkade tårarna som fyllde mina ögon och väntade på att han skulle vända, precis som han alltid gjorde. Tillslut kunde jag höra honom sucka och jag såg hur han öppnade munnen som för att säga något.

  ”Inte den här gången Christofer.”

 

FacebookTwitterGoogle+Share

Ett steg fram, två steg bak

Jag är trött på att vara trött.

Nu har jag varit dålig i över två veckor och så fort jag känner en gnutta hopp om att bli piggare så är det som att någon högre makt tänker: Nej! Inte idag!, och trycker ner mig lite extra hårt igen.

Igår trodde jag att det var bättre, idag känner jag mig lika dålig som för tre dagar sedan.

Jag orkar inte det här. Jag vill bara må bra igen.

Att se livet genom barnens ögon

Vad händer egentligen med oss när vi växer upp? Vi blir större, mognare, klokare… eller blir vi klokare? På en viss nivå ja, vi fyller våra hjärnor med mer fakta ju äldre vi blir men någonstans på vägen tappar vi också väldigt mycket.

Vår hjärna är en speciell manick. Den är fantastisk på vissa sätt men den är också väldigt duktig på att prioritera. Det som vi inte behöver för tillfället försvinner ganska snabbt för att göra plats för det som vi använder oss av. Hur en dator fungerar eller hur man använder en mobil till exempel.

Vad hände med de småsaker som vi fann viktiga som barn? Fascinationen av en glittrig sten eller egenskapen att ha ett öppet sinne!? Någonstans på vägen mot vuxenlivet bestämmer vi oss för att andra saker är viktigare och vi ser inte längre hur vacker naturen är. När ett barn ser ett träd ser hon en hel massa möjligheter. Det kan vara en klätterställning, ett slott, ett gömställe eller ett monster. En vuxen man kan istället se ett träd som står ivägen för en möjlighet att bygga ett parkeringshus.

Öppna sinnet! Ta cykeln istället för bilen någon gång och upptäck skönheten vår natur har att erbjuda. Tillåt dig själv att vara fantasifull och barnslig. Se inte allt för den sak det är… kolla lite nogrannare!

På väg upp på fötter igen

Det har varit rätt tungt i några veckor nu, jag har varit rätt dålig utan att veta varför men nu känns det som att det äntligen börjar vända. Jag börjar få energin tillbaka och musiken flödar ur mig. Det är alltid ett tecken på att jag känner mig piggare, när jag börjar sjunga igen.

Och på tal om att sjunga så har jag också lyckats skaffa mig ett band, eller de har väl egentligen skaffat mig om man ska vara petig. Det känns helt fantastiskt att åter igen få ta del av gemenskapen och musikskapandet med andra människor som delar samma intresse. Just nu jobbar vi på lite covers och så fort något läggs ut så delar jag med mig här.

En snabb recap på mitt liv. Det är ungefär där jag är idag. På väg upp på fötter igen.

Känslan när…

Jag var med om en sån där riktigt härlig sak alldeles nyss, en sån där sak som man brukar skriva ut på facebook eller twitter. T.ex: Känslan när bussen dyker upp precis när man kommer fram till hållplatsen. Eller: Känslan när det slutar regna precis när man går ut. Såna där saker som nästan alla kan relatera till och alla uppskattar. En sån sak var jag med om idag.
”Känslan när man ställer sig för att fixa i ordning medicinerna en fredagskväll klockan elva och kommer ihåg att nålen sitter kvar”. Problemet var bara det att jag insåg att det inte var en sån sak jag kunde skriva ut på facebook för att, hur många av mina kompisar kan relatera till den känslan? Inte så många. Därför bestämde jag mig för att dela den underbara känslan här och jämföra den med något alla andra kan relatera till:  Känslan när man måste ställa sig och laga mat klockan elva en fredagskväll och kommer ihåg att det finns en matlåda i kylen.” Det är inget annat än ren LÄTTNAD.

På det har jag också varit och klippt mig idag. En riktigt bra fredag med andra ord!5f758c59-35ed-4ae1-af4a-bdfae3144150wallpaper

 

Älska dig själv

Det är vanligt för unga vuxna att tycka illa om sin egen kropp, att man inte är smal nog eller att vissa kroppsdelar är för stora eller för små. Detta är ett stort dilemma för en ungdom som inte har genomgått tiotal operationer i sitt liv som efterlämnat stora ärr som minnen. Ärr som lätt skapar frågor hos människor som inte känner en och ofta även hos människor som känner en. Ärr som kan skapa alla möjliga  reaktioner, personligen har jag fått allt ifrån fascination till rädsla. Det är inte lätt att lära sig att tycka om sin egen kropp men om inte ens vi kan tycka om den, vem kan då göra det?

1489270_10202750433702803_231489919_n
Det här är den kropp vi fått och den har kämpat genom hela våra liv för att orka med operation efter operation, behandling efter behandling. Vi borde älska vår kropp för att den överlevt allt skit den fått stå ut med genom åren. Att jag ser ut som jag gör är ett bevis på att jag överlevt och jag tänker fortsätta överleva. Mina ärr gör mig till den jag är, de gör mig vacker och unik och jag är stolt över vart enda ett.
Jag är stolt över min kropp. Jag älskar min kropp. Och det borde du också!

//BM

Dropp

Jag är van vid att få dropp vi det här laget, det betyder dock inte att jag tycker om det och jag hittar gärna orsaker till att hoppa över vissa nätter bara för att jag inte orkar eller känner mig mer fri utan. Speciellt nu när mina pumpar är trasiga och jag har fått gå tillbaka till gamla pumpar vars portabla batterier inte fungerar, något som betyder att jag måste ha pumpen kopplad till ett vägguttag för att den ska hålla igång. Men jag vet också att jag blir trött och slö om jag inte får mitt dropp.
Så jag jobbar natt söndag till måndag, med andra ord fick jag inget dropp och nätterna innan det hade jag varit rätt slarvig så när måndagen kom såg jag till att fixa i ordning allt. Jag kopplade, satte in pumparna i väggen och gick och lade mig. Någon gång mitt i natten började en av mina två pumpar att larma. Då jag såg att det var pumpen som ger mig fett valde jag bara att stänga av den då jag inte alls är lika beroende av fettet som jag är av den andra påsen. När jag sen vaknar på morgonen och ska lyfta upp väskan känns den ovanligt tung och när jag ska koppla bort ser jag att jag inte fått i mig mer eller mindre något alls. Då jag var för lat för att ta reda på varför i morse så brydde jag mig inte om att kolla mer ingående. MEN i kväll när jag skulle koppla såg jag att fettpåsen var helt uttömd. Jag har alltså, i all trötthet satt fel påse till fel pump och därför fått i mig fett för ungefär en vecka.
Det jag vill komma fram till är inte att det var synd att det blev fel utan mitt mål med den här texten är: vi är bara mänskliga.
Visst gör vi det här varje kväll och visst blir det en rutin men ibland blir det fel, och det är faktiskt inte hela världen. Vi måste kunna acceptera våra mänskliga svagheter, som i det här fallet är trötthet, och istället lära oss av det. Jag har lärt mig att alltid kolla extra noga vilken slang jag sätter till vilken pump. Så tryck inte ner dig själv när du gör fel. Skratta åt det och börja om. Gör om, gör rätt.

//BM

Hannibal

Jag mins första gången vi tog med Sorella på valpträning. Hon blev direkt bästa vän med en Fransk Bulldogg, en liten beige söt sak. Men det var inte Frallan som drog till sig min uppmärksamhet. Det var en liten söt Yorkshire Terrier med rött halsband. Jag blev så kär i, inte bara honom utan hela rasen och det var då min dröm om en egen Yorkshire Terrier började.

Samma år, när jag var 12 år gammal målade jag den här bilden.

1483606_10202543886179244_1561432467_nDet blev min största dröm att få en Yorkshire Terrier. Jag mins att jag kollade på en danstävling på tv: Floor Filler. Där en Västeråsdansare tävlade. Hans namn var Mario. Där och då bestämde jag mig för att han skulle heta Mario. Jag vet inte vad det var som gjorde att det namnet lockade så mycket. Men jag var fast bestämd på att han skulle heta så. I alla fall i några år.

Några år senare målade jag den här bilden.

1388544_10202543886219245_1670921024_n

Vid den här tiden var jag 14/15 år gammal. Drömmen om en egen liten Yorkshire Terrier var fortfarande lika stor. Jag mins att jag låg inne på sjukhuset vid den här tiden och lånade mammas tidning Min Hund för att det fanns ett uppslag med den här rasen som jag var så kär i. Vid den här tiden hade jag dock bestämt mig för ett nytt namn: Sirius. I det här fallet var det nog min stora kärlek till Harry Potter som skapade namnet.

Min dröm om en egen hund dog aldrig ut men den lades på is med åren. Sen blev Sorella dräktig. På ultraljudet sa veterinären att hon bara skulle få en valp. Då vaknade hoppet till liv igen. Hoppet om att jag kunde få en egen hund. Vid det här tillfället var det inte lika viktigt att det var en Yorkshire Terrier längre. Bara tanken på att jag kunde få en bästa vän att dela de närmaste 10-15 åren med. En vän som kan ligga vid min sida när jag blir sjuk. Stötta mig när jag går igenom lite jobbigare tider. Och bara fylla mitt liv med lycka.
Hoppet fortsatte växa i och med att Sorellas dräktighetstid gick. Vi började spåna på namn och bestämde oss snart för ett filmtema som inte längre höll när vi fick reda på att det vara var en valp. Så jag fick bestämma namn om det blev en hane och mamma om det blev en hona. Det var så namnet Hannibal kom till. Jag har en tendens att bli besatt av saker. Det var just det jag blev när jag läste Röd Drake, sen När Lammen Tystnar. Hannibal Lecter blev ett stort intresse för mig och då fanns det ingen tvekan om saken. Pojken skulle heta Hannibal. En dag kunde känna sparkar i hennes mage.
Sen drog det igång. Eller inte. Inget hände och vi fick åka in akut till Strömsholm. Provtagning, röntgen, operation. En hel timme satt vi och väntade på svar om hur det gått samtidigt som repriser av Djurakuten gick på tvn. Sen kom de ut. Valpen hade inte överlevt. Det var en pojke. Hannibal. Vi fick se honom. En liten vit pojke med vita fläckar. Sorgen blev större än vad jag räknat med då det kändes som att min valp tagits ifrån mig, för trots att inte hela familjen gått med på att jag skulle fått behålla valpen hade jag bestämt mig för det.
Efter det här blev drömmen större än någonsin. Jag började kolla på blocket efter valpar. Kollade på försäkringar, gjorde budget, pratade med mamma, pratade med pappa, funderade över för och nackdelar. En dag hittade jag en annons med de här bilderna.

76137476401371564_10202212022082849_1732032944_n

Uppenbarligen blev jag kär på en gång, men jag höll mig ifrån att mejla uppfödaren. Det vore ändå klokt att skaffa körkortet först. Tiden gick och annonsen försvann inte. Nu var valpen 3 månader och fortfarande kvar. Jag kunde inte skaka av mig känslan att det var menat. Det var en hane och han var ju 25% Yorkshire Terrier och 75% Chihuahua. Och Chihuahuan är så underbar i sig att den tyr sig till en person, något jag tycker är viktigt då han ändå är MIN hund. Därför bestämde jag mig för att mejla uppfödaren som ringde mig samma kväll. Vi bestämde att jag skulle komma över till Gävle över dagen och hälsa på henne och valparna för att se hur det kändes. Så där satt jag, halv sju på morgonen, på väg till Gävle för att träffa en liten valp. ”Skäggis”, som hon kallade honom, var den charmigaste valpen jag träffat. Hans systrar var otroligt glada, sociala och modiga. Han, som minstingen, stod i bakgrunden och viftade sådär charmigt med svansen så att hela kroppen vek sig. Jag blev kär. Där och då bestämde jag mig för att hämta honom nästkommande vecka när vi skulle hälsa på mormor.

Och nu bor han hos mig. Världens vackraste lilla hund. Min bästa vän. Hannibal.
Jag vet att jag bombar internet med bilder och videos på honom och det här är min förklaring till varför. En sju års väntan.

IMG_4792//BM

Sov gott lilla vän

Idag fick min lilla Frank somna in. Hans maniska och dominanta beteende var skadligt för oss alla. Han skadade sina bröder och det var tydligt att han själv blev otroligt stressad över sitt maniska beteende. Det finns inget värre än när ens djur mår dåligt, mina marsvin är som mina barn och det gör ont i hjärtat att säga hejdå trots att jag vet att det är för det bästa. Veterinären tröstade mig och förklarade att det var mycket möjligt att han fått en tumör i hjärnan som påverkade hans beteende, i vilket fall som helst har han det bättre nu. Och hans bröder vågar äntligen röra sig runt i buren igen.
Sov gott nu Frank.

2985_10200904918686081_466561944_n 216755_10200904918326072_770941661_n

//BM