Trött på att kroppen sätter gränser!

Tänkte ta upp ett ämne som många av oss hjältar känner igen sig i, nämligen att vår diagnos, kropp, ork sätter gränsen för vad man kan göra.
Detta läsåret skulle vara mitt sista år på min utbildning men som många vet har min kropp inte velat som jag och har varit på sjukhus typ hela tiden. Jag har varit i skolan sammanlagt en månad detta läsår.
Det brukar fixa sig och jag hade tänkt gå om detta året men för ca en månad sen fick jag reda på att de skulle förändra min utbildning och i fredags fick jag beskedet att tvåan som görs om till ett fördjupningsår där man måste studera på heltid samt lämna in arbetsprover innan 5 maj. Med andra ord omöjlig för mig att klara av då jag precis orkar plugga halvtid. Sen ska de göra om ettan till ett grundår, då kan man läsa deltid men måste vara i skolan från morgonen till lunch, min sämsta tid på dygnet och gör det därför svårt att klara av det också.
Så då blir frågan VAD FAN SKA JAG GÖRA NU?!?
Att få lägenhet i Göteborg är ju assvårt, plugga till sjuksköterska eller fritidspedagog orkar inte min kropp eftersom det är heltid på högskola och universitet.
Jag är så sjukt trött på att min kropp och ork ska stå i vägen för vad jag vill göra! Jag hade gärna tagit vilket jobb som helst ett år bara för att tjäna in pengar men det orkar jag inte fysiskt.
Inte nog med att vi har nedsatt arbetsförmåga ofta får handskas med smärta och ska orka med att hämta ut mediciner ringa en jävla massa samtal till försäkringskassan och så vidare. Man ska även försöka leva ett så drägligt liv man kan och försöka kämpa på så gott det går.
Jag vill så mycket mer än vad jag är kapabel till! Det hade varit sjyst om man kunde ”laga eller uppgradera” sin kropp. ”Normala människor” har ingen aning om hur mycket vi kämpar för att passa in i samhället så gott det går.
Nu har jag gnällt tillräckligt, ibland bara måste man få skrika ut om saker och det har jag nu gjort.

//MultiArtist

FacebookTwitterGoogle+Share

Jag skäms inte!

Hej alla mina vänner! Boka inte upp tredje helgen i april då vi satsar på fysisk bloggträff.

Jag har legat på sjukhus sedan den 2 januari nu, alltså nästan hela tiden av 2014 so far. Först var det en urinvägsinfektion som gått upp till njurarna, när jag var fri från det så fick jag blodförgiftning. Sen kom en smärtläkare och bestämde att allt extra smärtstillande skulle bort på en och en halv vecka. Den tiden var ett helvete!!! Fast jag är vuxen så bad jag mamma komma upp de sista dagarna då hon i princip låg bredvid mig i sjukhussängen och höll om nästan hela tiden. Jag var helt slut och till sist kom tankarna jag orkar inte mer.

Detta är första gången jag berättar om mina svaga sidor, vi alla är nog väldigt starka psykiskt men det kan komma en tid i livet då det känns riktigt för jävligt. Jag kände mig både arg, ledsen och ville bara slippa ha ont. Jag försökte skada mig själv med ett krossat glas i ren desperation. Efter det fick jag vak, alltså nån som hela tiden övervakar dig (sjukt jobbigt!), De skrev även ett LPT på mig, vilket innebär att man inte själv får bestämma medicineringen och när man ska skrivas ut. Det känns fruktansvärt när någon annan bestämmer över en. När jag var klar fysiskt i Gbg fick jag i alla fall bestämma om jag ville till psyk-avdelning i Gbg eller i Skåne där min familj bor. Jag valde Skåne. Nu ha det gått några veckor och det börjar ljusna både ute och inuti mig. Jag hoppas snart på hemgång och att det ska bli roligt att träffa er alla i april.

Det jag nu berättat är det inte så många som vet, ofta ser folk oss superhjältar som starka och okrossbara men även vi har en känslig sida som kan behöva stöd ibland. Jag skäms inte längre för att jag ligger på psyket. Ibland behöver även själen vård. Om folk bara visste vad många unga “helt vanliga” människor som ligger inne för att de inte klarar av den press och stress som idag finns i samhället.

Snart hoppas jag på hemgång med både kropp och själ läkta.

Kram till er alla!

Planer

Jag är inte ofta på sjukhus, men nu blev det nästan en vecka på två olika ställen! Först Sahlgrenska för subileus attacken, och sedan Infektion eftersom läkarna gissade kalisi. Men det hände inte mycket under de dagarna där, – även om jag trivdes mycket bättre där, miljön påminner om den på barn eftersom barn ligger i närheten, och jag kände mig mycket mera hemma -, så fick jag åka hem rätt så fort.

Pga avstötnignsmedicinen som drar ner immunförsvaret har jag fortfarande symtom efter kalisin, och det kan hålla i sig i up till tre veckor, men annars är jag helt återställd! Så har skrivit en hel del och bollat idéer med C och pärlat en del. Två kusiner gjorde en snabb visit i helgen och fick se smyckena jag gjort. De gillade dem och föreslog att jag ska börja sälja, inte illa! Båda har många kontakter så de ska fixa grunden, och sen är det bara att sätta igång! Dagen spenderdes senare hemma hos dem och det var riktigt mysigt.

Har även pratat ihop mig med J om London resan vi planerat i några månader nu, så i April bär det av till London! Även bestämt med T att vi ska dra iväg till andra sidan jordklotet nästa år, och det känns så fantastiskt kul! :D Det är den dröm vi båda haft länge, och att den är påväg att bli sann känns alldeles otroloigt. Namsan Tower, SM, Han River, Etude House, Cube, Lotte World…

VÅR

Jag känner det i hela kroppen nu. Solen skiner, det är ingen snö på backen, fånglarna sjunger och Habbe får galna springryck när vi är ute och går. Våren är i luften! Och det tänker jag fira med en härlig liten låt som alltid får mig att le! Hoppas alla får en fantastisk dag! Jag tänker ta en liten shoppingtur och sen sätta mig ner och skriva lite. Det är en sån dag idag.

I don’t wanna love somebody else.

Ni vet den där känslan när man hör en låt och den bara berör en på en nivå som man knappt kan beskriva. Det gör nästan ont i hela kroppen för att låten är så vacker och jag vill bara gråta. Det finns så mycket känslor i varje ton, varje ord och varje ackord. Tänk om varje låt kunde ha så här mycket känsla. Det är låtar som denna som gör att jag vill hålla på med musik.

I don’t wanna love somebody else

//BM

Är det bara jag?

Ni vet när man ha varit sjuk länge, man har inte gjort någonting på flera veckor och egentligen inte heller känt något behov av att göra något heller. Varje dag har mest varit en film- och snarkfest i soffan och behovet av att vara aktiv har inte existerat. Sen börjar man bli piggare, dag för dag kommer energin tillbaka och med den även lusten att vara aktiv. (och när jag säger aktiv menar jag inte aktiv som att springa milen utan aktiv som att göra något mer än att kolla på favoritfilmen för sjuttioelfte gången)

Problemet är att under dagen så känner man bara: Hm… jag vill hitta på något… Jag kan måla… fast näh… eller kanske ta en prommenad? Men det är ju ändå lite kallt fortfarande… fuck it, jag kollar på en film.

Och sen blir man liggande där hela dagen ändå! Men sen… när klockan börjar närma sig nio/tio där omkring. Då jävlar börjar entusiasmen vakna till liv: Jag vet! Jag borde prova yoga! Det ska ju vara bra för både kroppen och själen. Åååååh, jag kan ju börja skriva en bok! Fy fan va bra det kommer bli! Meen… nu är det ju lite sent. Jag kan börja imorgon!

Problemet är bara att när morgondagen kommer så är entusiasmen som bortblåst! Men behovet av att göra något finns fortfarande kvar!: jag vill hitta på något… men jag vet inte vad…

Det kan inte bara vara jag?

//BM

Inte som du tror.

Det här är en novell jag skrev för något år sen och hittade igen typ i förrgår. Jag kände för att dela med mig av den idag. Trevlig fredag!

”Våga inte lämna mig här!” Orden flög ur min mun lika snabbt som tårarna började rinna ner för mina kinder. Mark stannade upp, fortfarande med ryggen mot mig men han hade stannat. Jag kunde se hur hans axlar sjönk vilket var ett gott tecken för min del. Han klarade inte av att se mig ledsen, lika lite som jag klarade av att se honom besviken. Men under året hade vi lärt oss hur vi fick varandra att må dåligt eller må bra. Hur vi gjorde varandra irriterade och hur vi gjorde varandra glada. Vi hade lärt oss vilka knappar som man fick trycka på och vilka som var förbjudet område. Kort sagt så hade det senaste året tagit oss närmare varandra än någonsin. Men på den senaste tiden så hade något ändrats hos Mark, han hade blivit kort i sina svar och var nästan alltid sur. Han svarade sällan på mina samtal och skyllde ofta på att han var trött när vi skulle umgås. Den här dagen var faktiskt den första vi varit tillsammans på flera veckor och vi började bråka nästan på en gång.

  Han hade hämtat mig på förmiddagen och vi hade tagit oss ut till sjön för en picknick. Utsikten ifrån den lilla kullen över vattnet var magnifik och de första timmarna hade vi bara legat där och pratat. Han hade berättat vad som hänt inom fotbollen och jag hade skvallrat lite om bandet. Vi hade haft det så trevligt och det verkade som att han blivit normal igen! Men allt det förstördes så fort jag nämnde hans ex. Plötsligt blev han sådär kort och sur igen. Han satte sig upp vilket fick mig att göra samma sak eftersom jag legat i hans knä. Han blev tyst och såg bara ut över vattnet med en tom blick. Jag frågade honom vad det var men han skakade bara på huvudet och ignorerade mig. Det var då det hade börjat. Jag började skrika på honom för att han blivit så disträ och Mark skrek tillbaka. Vårt bråk började bara som en liten fajt över vad som hänt men spreds och tillslut bråkade vi om allt. Jag tog upp hans tidigare beteende och hur lite vi träffats och han skrek tillbaka något till sitt försvar som jag inte minns. Vi höll på i flera timmar, kastade maten i marken och på varandra, Mark hade sönder filten vi satt på och kastade ut korgen i vattnet. Han hade alltid haft problem med sin ilska och jag hade märkt att ilskan mot mig brukade vara starkare än mot andra.

  Jag minns inte vad det var jag sa som fick honom att börja gå men han blev riktigt förbannad, för i vanliga fall så lämnar han mig nästan aldrig. Om han blir riktigt sur så kan han ibland gå iväg bara för att han vet att jag ropar tillbaka honom och då vänder han direkt. Så var det inte den här gången, han stod fortfarande stilla, orörlig, som om han väntade på något.

  ”Kom tillbaka!” ropade jag och hoppades att han hörde desperationen i min röst. Han kunde bara inte lämna mig här! Inte nu! Inte efter allt vi hade sagt till varandra, vi behövde lösa det först! Mark rörde sig fortfarande inte och tårarna började åter igen att rinna. Jag började faktiskt bli orolig över om något hade hänt med honom. Jag torkade tårarna som fyllde mina ögon och väntade på att han skulle vända, precis som han alltid gjorde. Tillslut kunde jag höra honom sucka och jag såg hur han öppnade munnen som för att säga något.

  ”Inte den här gången Christofer.”

 

Subileus attack

Efter att ha jobbat heltid i tre veckor sa min kropp ifrån. I lördags fick jag ont i magen, illamående och blev kallsvettig när jag åt. Spenderade det mesta av dagen i sängen och gick upp först på söndag eftermiddag. Mådde lite bättre, men kunde fortfarande inte äta något vidare. Vätska var inget problem! I måndags åkte jag in till stan för att träffa en kompis, och medan jag väntade på en annan kompis åt jag lunch. Blev dålig igen och beslöt mig för att ringa Sahlgrenska. Blev akuttid och fick åka in.

Efter 10 minuter blev jag inskriven och sedan var det bara att vänta. Nål sattes och näringsdropp startades. Ev biopsi, men först bukröntgen. Fick komma ner på röntgen runt kl 20, och sedan kom svaret runt midnatt. Jodå, något såg ut att ha fastnat. Blev passage röntgen. För er som vet vad det är, är jag den enda som avskyr konstrast??
Det var inte den där genomskinliga och sliskiga kontrasten jag är van vid, utan en som såg ut som jordgubbsyoghurt. Smakade hemskt, och jag spydde. Jag som aldrig spyr annars! Förra gången jag spydde var när jag fick tarmvred 2010. Men fick i mig kontrasten, och klockan 2 på natten var det dags för första röntgen. Ännu ett kort togs klockan 9 på tisdag morgonen och efter några timmar kom läkaren in på rummet och sa att bilderna var identiska med subileus attacken från 2010. Ingen fast föda, bara klar vätska. Ytterligare några timmar senare kommer sjuksköterskan in och meddelar att proverna visar spår av kalisi (?), vinterkräksjuka. Blir isolerad på rummet och får veta att jag får åka hem när jag varit symtomfri i 48 h. Men hur ska de veta när ajg är symtom fri om jag inte får äta eftersom jag inte spyr? Läkarna fick tänka om, så en stund senare fick jag börja äta.

Under onsdagen mådde jag bättre, men då slutade nålen fungera, så fick en ny. Under eftermiddagen kommer läkaren tillbaka och säger att det var nog inte kalisi, så jag får åka hem när droppet har gått klart. Skönt!

Men idag är det likadant som innan. Så ska ringa tillbaka till läkaren imorgon, och blir förmodligen inlagd med dropp under helgen, eftersom jag inte kan äta utan att få ont i magen och må illa. Är även extremt trött.

Har läst de superhjältarnas inlägg, så verkar som att vi är några stycken som inte mår så bra just nu. Krya på er allihopa! <3

/MultiMystery